tankar...

trött som vanligt, känns som en kamp hela tiden att hålla mig vaken. det konstiga är att jag har så svårt att ta till mig att jag har borrelia, även fast jag fått min diagnos säkerställd av Dr Klemann för några veckor sedan.
tror liksom fortf att jag "bara" är stressad eller orolig för nånting, trött och utmattad.
känner motstånd att ta antibiotikan fast jag ska ta den, vet inte varför det är så.

trött...

som vanligt trött, jag återfår lite energi då o då men varar bara korta stunder sen kommer den här tröttheten som är så enorm.
egentligen så är den nog dock positiv, för att psyket och kroppen har liksom slappnat lite, känner mig inte stressad hela tiden nu och då kanske det är en återhämtning som kroppen gör genom att vara trött. jag tror att det kan vara så.

trött o konstig

känner mig konstig av alla symptom, har varit oerhört trött idag. sovit mycket. känner mig som all luft gått ur mig. försöker få ihop saker jag ska göra men blir mest det allra nödvändigaste som att laga mat o äta, duscha o sova.
har nu slutat att försöka hålla uppe energin, för det känns som det blir en stress att försöka hålla uppe energinivån fast man inte orkar. kanske bättre att tillåta sig att vara mest trött och oorganiserad ett tag så kanske kroppen får mer vila och då läker jag fortare, inbillar mig att det kan vara så iallafall.
är inte lika rädd längre det känns skönt.

Lite tankar...

denna sjukdom är svår att hantera, känns skönt att skriva om det. det är som att sen jag fått veta vad det var så kommer all frustration upp till ytan som liksom legat vilandes innan, innan gick all energi åt till att försöka hålla sig ovanför vattenytan samt leta efter orsaker till vad det är. nu när jag vet så är det nästan svårt att liksom bara slappna av och låte läkaren ta över,
det har vart en sån kamp så längem svårt att bara slappna av, samtidigt så är jag jättetacksam att jag börjar slappna av för att kunde inte gå med denna stressen längre som jag hade. det är som att kroppen slappnar av av antibiotikan, behovet av muskelavslappnande o dylikt har minskat. man får en annan vila och då kommer känslor och sådant man inte orkat känna upp... så känns det för mig iallafall, men så kanske det beror på vilken personlighet man har också, har alltid vart väldigt känslig för förändringar och så, och mina känslor har alltid svängt mycket, har och alltid haft ett behov av att förstå vad som händer , analysera och prata om känslor... inte så bra när man är utbränd förstås, då skulle man behöva vila mer o inte tänka på vad som händer hela tiden... nåt som har hänt på sista dagarna är att jag känner att känseln i kroppen är lika på båda sidor, sen 12 år tillb har jag haft lite nedsatt känsel i högra sidan när jag jämfört med vänster som vart helt frisk men nu känns det som gått till sig, otroligt. då har jag alltså haft detta i minst 12 år. borde förstås känna mig överlycklig över denna förändring, men känner mig mest deppig o ledsen. men det kanske kan vara så en tid.. forts skriva sen

Kaos

börjar kännas så fruktansvärt, vet inte om det är en verkan av antibiotikan eller om det är att jag börjat förstå och känna på att jag är riktigt allvarligt sjuk. ja, jag kommer knappast att dö av den , det är inte det jag är orolig för men att leva med en långvarig sjukdom med så svåra symptom både psykiska och fysiska skrämmer mig väldigt mycket, och så känns det lite overkligt att man gått så länge i onödan och kämpat till max för att hålla sig på benen o klara av saker som måste klaras när jag kunde fått behandling för många år sen o leva så länge med låg energi och ständiga symptom. ibland blir oron och sorgen så övermäktigt starka att jag vet inte var jag ska ta vägen eller göra, som ett mirakel har jag världens bästa pojkvän men vill försöka att inte ta så mycket kraft från honom, men han är sånt himla stöd, min glädje.
känns också som jag börjar undra vad som är mitt riktiga jag, har levt på vilja så länge och gått in i nåt sorts överlevnadsjag, då man inte har energi så klarar man saker genom vilja och stress, det är svårt att släppa den viljan och försöka vila i det som är nu, att bara vara. hur hittar jag tillbaka till min riktiga jag? skulle vilja känna mer lätthet, att saker kan gå lätt igen och göra roliga saker utan få konstiga sympyom som gör en så ledsen.
det skrämmer mig mycket också den frågan om hur mycket borrelia har jag och har de tagit över kroppsliga funktioner och hur mycket. detta känns väldigt skrämmande just nu..

oro över att aldrig bli bra

vaknar som vanligt med en känsla av oro, obehagskänsla. är förstås rädd att det gått för långt, att jag inte blir bra, och att jag på nåt sätt börjat acceptera att jag är såhär.. jag har förstås dock mycket bra i tillvaron.. som min sambo, vet inte vad jag skulle göra utan honom. Livet är som en ständig berg o dal bana, jag är så lycklig över vissa saker i mitt liv samt så olycklig över vissa... som sjukdomen, det tär mycket på ens person att aldrig vakna och känna att man har enegri att göra något, lätt att hamna i deppression. Och de ständiga luriga symptomen, man vet aldrig vad som händer...

15 maj-10

Hej. Är en tjej på 37 år. Bestämde mig nu för att skapa en blogg som ett sätt att bearbeta min egen situation, få kontakt med andra människor i liknande situationer, samt kanske ge information till andra. Fick veta för ca 3 veckor sedan att jag har en långt gången borreliainfektion, den 24 april då jag och min pojkvän träffade Dr Klemann i Phorzeim. Hade misstänkt det och forskat i det ett tag , skickade ett blodprov i juli som var till Tyskland, vilket tydde på borrelia men trodde mest att det nog var stress samt vissa livshändelser som orsakat min utbrändhet som varat i ca 3 år och inte blivit bättre. Gått länge hos terapeut för att försöka få ner den oerhörda stress jag känt i flera år, har liksom känt att nåt känts fel i kroppen bara. När jag blev sjuk för 3 år sedan blev min koncentrationsförmåga försämrad , fick svårt att fokusera tankarna samt ögonen, samt spänning i kroppen, ångest, oro, oveerklighetskänslor, mm, typiska utbrändhetssymptom. Var intressant att få träffa Klemann som är specialicerad på Borreliainfektion, tyckte om om honom direkt, vi hade även haft kontakt på mail ett tag innan vi åkte dit. En väldigt ödmjuk,
snäll och engegerad läkare. Han konstaterade att jag förmodligen har en långt gången borreliainfektion. Jag skulle börja med antibiotika redan samma kväll. Tyckte de spända musklerna redan började slapna av lite på första antibiotikatabletten, det var en lördag så jag fick på måndagen efter vi kom dit börja att prova intravenös antibiotika ( i dropp direkt i blodet). Doxycyklin. Behandlingen är både tuff samt lindrande, vissa dagar så känner man att det är skönt att få antibiotikan , att kroppen liksom slappnar av och lugnar sig, andra dagar fick jag en oerhörd smärta på olika ställen i kroppen, samt ibland domningar och kraftlöshet i armar och ben. Väldigt obehagligt. Har svårt att vänja mig vid de symptomen men det är trots allt lite lättare nu då jag vet vad det beror på- Att få veta vad det är har fått mig att kunna slappna av en aning mer, att släppa en del av den kampen man fört i flera år, oron att inte veta och förstå varför man känner sig sjuk och inte orkar göra så mycket längre.
Känner mig just nu ännu sjukare än innan jag fick påbörja behandlingen, dock så är koncentrationsförmågan bättre stundvis vilket gör mig gladare, är tyvärr dock svårt att känna sig sådär riktigt glad för jag är så orolig att det bara är tillfälligt då det varot dåligt så länge. Jag tror det blir så nu också då jag fått medicin och börjat slappna av lite så vågar man kanske känna hur trött man känner sig och sluta försöka vara mer positiv och pigg än jag är. Samt så börjar jag känna en oerhörd sorg att ha blivit så här sjuk och över vad jag förlorat. Sorgen är jag dock inte rädd för, den är läkande. . Den är lättare en oro , förvirring och ångest. Skriver mer snart...