Kaos

börjar kännas så fruktansvärt, vet inte om det är en verkan av antibiotikan eller om det är att jag börjat förstå och känna på att jag är riktigt allvarligt sjuk. ja, jag kommer knappast att dö av den , det är inte det jag är orolig för men att leva med en långvarig sjukdom med så svåra symptom både psykiska och fysiska skrämmer mig väldigt mycket, och så känns det lite overkligt att man gått så länge i onödan och kämpat till max för att hålla sig på benen o klara av saker som måste klaras när jag kunde fått behandling för många år sen o leva så länge med låg energi och ständiga symptom. ibland blir oron och sorgen så övermäktigt starka att jag vet inte var jag ska ta vägen eller göra, som ett mirakel har jag världens bästa pojkvän men vill försöka att inte ta så mycket kraft från honom, men han är sånt himla stöd, min glädje.
känns också som jag börjar undra vad som är mitt riktiga jag, har levt på vilja så länge och gått in i nåt sorts överlevnadsjag, då man inte har energi så klarar man saker genom vilja och stress, det är svårt att släppa den viljan och försöka vila i det som är nu, att bara vara. hur hittar jag tillbaka till min riktiga jag? skulle vilja känna mer lätthet, att saker kan gå lätt igen och göra roliga saker utan få konstiga sympyom som gör en så ledsen.
det skrämmer mig mycket också den frågan om hur mycket borrelia har jag och har de tagit över kroppsliga funktioner och hur mycket. detta känns väldigt skrämmande just nu..