Lite tankar...

denna sjukdom är svår att hantera, känns skönt att skriva om det. det är som att sen jag fått veta vad det var så kommer all frustration upp till ytan som liksom legat vilandes innan, innan gick all energi åt till att försöka hålla sig ovanför vattenytan samt leta efter orsaker till vad det är. nu när jag vet så är det nästan svårt att liksom bara slappna av och låte läkaren ta över,
det har vart en sån kamp så längem svårt att bara slappna av, samtidigt så är jag jättetacksam att jag börjar slappna av för att kunde inte gå med denna stressen längre som jag hade. det är som att kroppen slappnar av av antibiotikan, behovet av muskelavslappnande o dylikt har minskat. man får en annan vila och då kommer känslor och sådant man inte orkat känna upp... så känns det för mig iallafall, men så kanske det beror på vilken personlighet man har också, har alltid vart väldigt känslig för förändringar och så, och mina känslor har alltid svängt mycket, har och alltid haft ett behov av att förstå vad som händer , analysera och prata om känslor... inte så bra när man är utbränd förstås, då skulle man behöva vila mer o inte tänka på vad som händer hela tiden... nåt som har hänt på sista dagarna är att jag känner att känseln i kroppen är lika på båda sidor, sen 12 år tillb har jag haft lite nedsatt känsel i högra sidan när jag jämfört med vänster som vart helt frisk men nu känns det som gått till sig, otroligt. då har jag alltså haft detta i minst 12 år. borde förstås känna mig överlycklig över denna förändring, men känner mig mest deppig o ledsen. men det kanske kan vara så en tid.. forts skriva sen