15 maj-10

Hej. Är en tjej på 37 år. Bestämde mig nu för att skapa en blogg som ett sätt att bearbeta min egen situation, få kontakt med andra människor i liknande situationer, samt kanske ge information till andra. Fick veta för ca 3 veckor sedan att jag har en långt gången borreliainfektion, den 24 april då jag och min pojkvän träffade Dr Klemann i Phorzeim. Hade misstänkt det och forskat i det ett tag , skickade ett blodprov i juli som var till Tyskland, vilket tydde på borrelia men trodde mest att det nog var stress samt vissa livshändelser som orsakat min utbrändhet som varat i ca 3 år och inte blivit bättre. Gått länge hos terapeut för att försöka få ner den oerhörda stress jag känt i flera år, har liksom känt att nåt känts fel i kroppen bara. När jag blev sjuk för 3 år sedan blev min koncentrationsförmåga försämrad , fick svårt att fokusera tankarna samt ögonen, samt spänning i kroppen, ångest, oro, oveerklighetskänslor, mm, typiska utbrändhetssymptom. Var intressant att få träffa Klemann som är specialicerad på Borreliainfektion, tyckte om om honom direkt, vi hade även haft kontakt på mail ett tag innan vi åkte dit. En väldigt ödmjuk,
snäll och engegerad läkare. Han konstaterade att jag förmodligen har en långt gången borreliainfektion. Jag skulle börja med antibiotika redan samma kväll. Tyckte de spända musklerna redan började slapna av lite på första antibiotikatabletten, det var en lördag så jag fick på måndagen efter vi kom dit börja att prova intravenös antibiotika ( i dropp direkt i blodet). Doxycyklin. Behandlingen är både tuff samt lindrande, vissa dagar så känner man att det är skönt att få antibiotikan , att kroppen liksom slappnar av och lugnar sig, andra dagar fick jag en oerhörd smärta på olika ställen i kroppen, samt ibland domningar och kraftlöshet i armar och ben. Väldigt obehagligt. Har svårt att vänja mig vid de symptomen men det är trots allt lite lättare nu då jag vet vad det beror på- Att få veta vad det är har fått mig att kunna slappna av en aning mer, att släppa en del av den kampen man fört i flera år, oron att inte veta och förstå varför man känner sig sjuk och inte orkar göra så mycket längre.
Känner mig just nu ännu sjukare än innan jag fick påbörja behandlingen, dock så är koncentrationsförmågan bättre stundvis vilket gör mig gladare, är tyvärr dock svårt att känna sig sådär riktigt glad för jag är så orolig att det bara är tillfälligt då det varot dåligt så länge. Jag tror det blir så nu också då jag fått medicin och börjat slappna av lite så vågar man kanske känna hur trött man känner sig och sluta försöka vara mer positiv och pigg än jag är. Samt så börjar jag känna en oerhörd sorg att ha blivit så här sjuk och över vad jag förlorat. Sorgen är jag dock inte rädd för, den är läkande. . Den är lättare en oro , förvirring och ångest. Skriver mer snart...